marveloustina.blogg.se

   Fy vad dåligt jag mådde den dagen! Efter att ha ätit frukost på takterassen hade febern fortfarande inte gått ner och Achim organiserade så att jag kunde åka till sjukhuset. Det var ett statligt sjukhus och mycket billigare än ett privat, vilket betyder att indier också har råd att gå dit. Jag och Achim var de enda som inte var indier på sjukhuset och vi stod ut som strålkastarljus kändes det som. Det var varmt och ingen luftkonditionering, smutsigt och mycket folk. När vi kom fram till informationsdisken ville de veta mitt namn, ålder och nationalitet. De kollade varken passet eller frågade efter försäkring.

 

   Vi hade som tur vår chaufför med oss som guidade oss runt i sjukhusvimmlet och han ledde oss förbi en femtio meter lång kö med människor i en korridor. Fläktar i taket vispade runt luften som annars skulle ha stått stilla. Jag är väldigt tacksam för att jag fick gå förbi hela kön, eftersom jag mådde dåligt. Men de andra mådde säkert lika dåligt dem. Det var orättvist, men jag gick med på det.

 

   Den kvinnliga läkaren ställe några frågor, kände på min mage och tog blodtryck. Efter det gick vi till en annan byggnad där jag fick lämna blodprov. Det var i en slags korridor/kontorsmiljö där folk satt på plaststolar, träpallar och stålbänkar. Det var ett huller och buller och mitt i allt togs mitt blodprov. De gjorde rent och kanylen var i en sluten plastförpackning, så det var okej. Men ändå...

  

   Cirka två timmar senare åkte vi tillbaka till sjukhuset för att få reda på resultat på blodprovet. Det var inte malaria, utan bara en vanlig infektion. Jag fick antibiotika, paracetamol och någon annan tablett mot sura uppstötningar "utskrivna", dvs. skrivna på en lapp, och vår chaufför gick till apoteket och köpte tabletterna. Det hela (sjukhusbesöket, tabletterna, analysen av blodprovet etc.) kostade kanske 100 kronor.

 

   Antibiotikan verkade ganska snabbt och jag åt även medhavda tabletter mot diarré, så på eftermiddagen mådde jag lite bättre. Jag vågade mig ut på en liten promenad i solnedgången och jag är glad att vi hann se lite av Udaipur, som är en riktigt vacker stad. Den kallas ju inte för den romantiska staden för ingenting. Som kan ses på bilderna är staden omgiven av sjöar och från hotellet hade vi utsikt mot vattnet. Vi besökte stadspalatsets innergård innan vi gick tillbaka till hotellet.