marveloustina.blogg.se

   Vi började resan mot Dharamshala relativ tidigt. Vi tog en tuktuk till busstationen i Srinagar och gick till jeepsen (plural?) och fick då reda på att vägen var stängd åt det hållet vi ville åka och att den bara är öppen varannan dag. Humöret sjönk och för att göra en lång historia kort, fick vi plats i en jeep som skulle köra mot trafiken. Tack vare att vi vita var med i bilen och en hel del mutor körde vi hela vägen till Jammu, vilket tog nästan tolv timmar. Det var den skumpigaste färden jag någonsin har varit med om. Jag satt längst bak och inte i färdriktning, vilket kändes i nacken efter ett par timmar. Vi hade packning överallt och chauffören vägrade åka innan vi var tio personer i bilen. 

 

   Flera gånger fick vi vänta och gå ut och visa pass. Vi stannade och killarna kunde gå på toa överallt, men inte var det någon som tänkte på oss tjejer inte. Efter åtta timmar utan att ha kunnat gå på toa i värmen, sprängdes min blåsa nästan och vid ett stopp gick jag in på en mörk, äcklig toa med hål i golvet och lyckades pressa ut några få droppar. Det finns nästan inget värre än att verkligen behöva kissa, men att det inte går när man har chansen. Chauffören rökte tre paket cigaretter, höjde och sänkte den indiska dunkadunkamusiken, pratade i telefon i stort sett hela resan och hostade. Vi såg en hel del på resan genom Himalaya och det var väldigt vackert, men åh så jobbigt. Fram till Jammu kom vi tillslut, men det var en färd jag sent ska glömma. 

 

   I Jammu köpte vi nattbussbiljetter till Dharamsala. Tydligen skulle det vara air condition och bekväma säten. Vi skyndade oss att äta för att vara klara när bussen skulle åka. Vi var i tid och bussen kom två och en halv timma senare än den skulle. Det var en lång och tråkig väntan och tiggare kom fram till oss stup i ett. På bussen var fönstrerna öppna. Det var väl det som var menat med air condition. Säterna var spruckna och folk spelade musik och pratade högt under hela resan. Vi var rejält trötta efter det långa och skumiga resan med jeepen, började nu nästa, men denna gång var det kallt också. 

 

   Klockan halv fyra på natten blev vi väckta och var då framme i utkanten Dharamshala, två timmar för tidigt. Ut gick vi och märkte då att vi var långt ifrån Dharamshala och MacLeod Ganj, som är byn där Dalai Lama bor och vårt mål. Allt var nersläckt och tomt. Polisen var där och av dem fick vi reda på att det skulle komma en buss som skulle ta oss till Dharamsala. Där mitt i natten lärde vi känna en schweisare som vi umgicks med resten av resan. Bussen tog vi och blev avsläppta vid en hållplats där det stod en massa taxibilar. Vi knackade på rutan och väckte chaufförerna, som efter många om och men körde oss i vild fart uppför de smalaste, brantaste, små vägar jag någonsin har åkt på. Och det i kolsvart mörker. Imponerande. Jag hade inte velat köra bil där. 

 

   Tillslut kom vi fram till hotellet ca klockan fem på morgonen. Vi checkade in, jag tog en iskall dusch och sen stupade vi i säng för några timmars ostörd sömn.